carinoso

Genom livet träffar man en massa olika människor .. vissa etsar sig fast medans andra försvinner lika fort som dom kom. Jag har tänkt på det där ett tag .. och jag tror att ikonen i folks huvuden med mitt ansikte på, börjar försvinna.  Plopp säger det, så är jag borta. Kanske är det mitt eget fel, för om jag inte gör något för att ikonen ska stanna, så kommer den ju per automatik försvinna. Ploppa bort.
Färre telefonsamtal, färre sms och färre ord riktade till mig. Inte lika önskvärd och inte heller någon strävan efter att ha mig där.
Är man vänner om man aldrig hörs? eller är vänskapen slut då?
Jag tror jag har lagt det där med att höra av sig, i handen på alla andra jämt .. och det kanske är just därför det är så få kvar vid min sida idag. Jag har på sin höjd två-tre vänner i sådana fall. Men vad är då de andra? De där människorna man haft så roligt med, som man skrattat med, som man gråtit med, vad är dom nu?
Är man vänner, om man vet att man skulle ha lika kul om vi sågs nu, flera år efter, som vi hade när vi sågs förr? Eller måste man ses åtminstone ett par ggr per år, för att kunna kalla någon en vän?

Jag känner mig inte behövd av speciellt många idag .. Och det är ganska tragiskt..
Men jag har förmodligen själv satt mig i den situationen.

S, L, L, P - de som alltid finns kvar. tack.


Just nu känner jag mig dock bara som en liten ensam sorglig själ med stort bekräftelsebehov, i mellanmjölkens land.