carinoso

När jag var liten så var MacGyver ett av mina absoluta favoritprogram. Även fast jag idag inser att den tv-serien är skitdålig så var jag som liten så otroligt exalterad varje gång det gick. Adrenalinet pumpade i kroppen och man undrade alltid ”ska han klara det denna gången eller inte?”. Självklart klarade han sig varenda gång men det tyckte man ju bara var bra.

Det jag var mest imponerad av var att han kunde uppfinna världens coolaste vapen med hjälp av en ståltråd och lite bomull eller tänka ut världens flyktväg genom att använda sig av en tunna, lyftkran och skosnören. ”HUR SJUTTON GÖR HAN?!?” tänkte jag varje gång med hakan nere i golvet.

Även fast jag idag som tidigare nämnt tycker att serien rent ut sagt är skitkass så kan jag inte låta bli att drömma lite att jag var som honom just p g a hans uppfinningsrikedom.

Tänk själv om man hamnade på en öde ö tillsammans med en vän utan någon mat och utan någon chans att räddas på väldigt länge.. och sen kunde man bara säga till sin vän ”hämta lite bark, ett par kokosnötter och finmalen sand”. Och ett par timmar senare så har man med hjälp av de tre sakerna skapat sig en snabbmatsrestaurang! Eller om man med hjälp av två stenar och en död apa skapade en motorbåt! Haha det vore ju hur grymt som helst!

 

Men ja jag vet, det kanske bara är drömmar, men erkänn det vore ballt?

 

Nu ska jag gå och uppfinna något som kommer få alla att tappa hakan...
/C

Jag sitter just nu och kollar på "komissarien och havet" .. som är någon kriminalserie i fyra delar som visas på tv4.. "åh vad kul!" tänkte jag och förväntade mig något i Beck-anda. Och serien skulle väl vara helt okej om det inte vore för att varenda j-vel är dubbad! Till och med de svenska skådespelarna är dubbade och varför i hela fridens namn är de det???
Bara för serien gjorts i samproduktion med ett gäng tyskar så behöver väl inte 80% av skådespelarna vara just tyskar?

I Tyskland och Frankrike går det inte att titta på tv utan att se dubbade program, för alla program är dubbade. Om det är för att de länderna hatar engelska eller textremsor låter jag vara osagt men jag fattar inte varför man vill dubba allt eftersom att så himla mycket försvinner med det. Känslan i rösten försvinner och är det dessutom dåliga "skådespelarröster" så förvandlas produktionen genast till en b-produktion.

Att folk i Tyskland och Frankrike är totalt värdelösa på engelska tror jag är just pga att de aldrig får höra engelska på tv. Lite korkat med tanke på att engelska blir alltmer viktigt och växer dessutom bara mer och mer för varje dag som går.


Jag låter nog bli att "kolla på komissarien och havet" nästa vecka, för jag pallar verkligen med dubbningen.


Nu ska jag gå och skriva ett mail till den franska ambassaden och be dem införa textning!
/c

På något plan så fortsätter man nog alltid älska en person som man en gång väl börjat älska. Även om man blivit behandlad riktigt illa, typ blivit slagen eller liknande så tror jag att man ändå mest kommer ihåg de bra sakerna och fortsätter därför älska personen i fråga. Det kanske tar ett par år innan man fått distans till det hela men i slutändan tror jag ändå att om man verkligen börjat älska någon, så tar det aldrig slut. Styrkan på "älskandet" kanske blir svagare men det försvinner aldrig helt.

En 40-plusare jag pratade med hade varit tillsammans med sin pojkvän i över ett år men kunde ändå inte säga att hon älskade honom. Blir människor mer krävande ju äldre vi blir? Kräver vi mer av de personerna vi blir tillsammans med? Eller förväntar vi oss bara att vi ska känna som vi gjorde som tonåringar när man älskade med allt man ägde och hade?

När man är ung är allt så svart eller vitt. Antingen älskar man eller hatar, det är liksom som att det inte finns något där i mellan. När jag var 15-16 så räckte det att folk hade varit tillsammans i 3 veckor och sedan "älskade de varandra" och "skulle dö om de inte fick vara med varandra". När deras förhållande sen gick i stöpet och de faktiskt inte dog, och sedan på varsitt håll träffade nya personer att vara tillsammans med så tar det helt plötsligt 3 månader innan de säger att de älskar varandra till sina nya respektive.
Blir ordet "älskar" kanske mer viktigt ju äldre vi blir? eller blir vi som tidigare nämnt bara mer kräsna?

Jag hoppas i alla fall att jag aldrig blir så kräsen att ordet älska helt faller i glömska.


Nu ska jag gå och sjunga en smörig kärleksballad
/C