carinoso

På något plan så fortsätter man nog alltid älska en person som man en gång väl börjat älska. Även om man blivit behandlad riktigt illa, typ blivit slagen eller liknande så tror jag att man ändå mest kommer ihåg de bra sakerna och fortsätter därför älska personen i fråga. Det kanske tar ett par år innan man fått distans till det hela men i slutändan tror jag ändå att om man verkligen börjat älska någon, så tar det aldrig slut. Styrkan på "älskandet" kanske blir svagare men det försvinner aldrig helt.

En 40-plusare jag pratade med hade varit tillsammans med sin pojkvän i över ett år men kunde ändå inte säga att hon älskade honom. Blir människor mer krävande ju äldre vi blir? Kräver vi mer av de personerna vi blir tillsammans med? Eller förväntar vi oss bara att vi ska känna som vi gjorde som tonåringar när man älskade med allt man ägde och hade?

När man är ung är allt så svart eller vitt. Antingen älskar man eller hatar, det är liksom som att det inte finns något där i mellan. När jag var 15-16 så räckte det att folk hade varit tillsammans i 3 veckor och sedan "älskade de varandra" och "skulle dö om de inte fick vara med varandra". När deras förhållande sen gick i stöpet och de faktiskt inte dog, och sedan på varsitt håll träffade nya personer att vara tillsammans med så tar det helt plötsligt 3 månader innan de säger att de älskar varandra till sina nya respektive.
Blir ordet "älskar" kanske mer viktigt ju äldre vi blir? eller blir vi som tidigare nämnt bara mer kräsna?

Jag hoppas i alla fall att jag aldrig blir så kräsen att ordet älska helt faller i glömska.


Nu ska jag gå och sjunga en smörig kärleksballad
/C