carinoso

Skrivandet har alltid varit ett sätt för mig att få ut det jag har inom mig. Tyvärr har jag de senaste 1½ åren haft en rejäl svacka vad gäller skrivandet, i alla fall om man jämför med tidigare.
Fram till i slutet på år 2007 så gjorde jag minst (!) en låt i veckan. Under 2005 och 2006 var jag mer kreativ än någonsin tidigare och ibland kunde jag göra flera låtar på en och samma dag. Men i början på 2008 så hände något och både skrivlusten, skapandelusten och sånglusten försvann. Jag vet än idag inte vad det berodde på. En dag så fick jag helt enkelt inte längre ned mina tankar på papper. Helt plötsligt så ville min hjärna inte längre skapa några melodier. Under 05 och 06 gjorde jag ca 150 låtar, under 08 gjorde jag 7 st.
Vissa dagar kunde jag sitta med en penna i handen och stirra på en pappersbit i timmar, utan att få ner ett enda ord. När man är van att vara en kreativ person så lär man sig relativt fort att man även måste använda denna kreativiteten för att helt enkelt må bra. När min kreativitet försvann så gjorde även mycket annat inom mig också det.

Jag vill inte bli allt för melankolisk så det jag vill få fram är att detta året så har min kreativitet och min skrivarlust sakta börjat smyga sig tillbaka. I år har jag gjort ca 30 låtar och det är visserligen en droppe i havet om man jämför med för några år sedan men om man jämför med 2008 så är det ett stort steg i rätt riktning.
Och idag hände det...det som jag verkligen har längtat innerligt mycket efter...Den 19 december 2009 så satte jag mig ned för att göra en låt.. fingrarna rusade över tangentbordet och inom 10 minuter så var låten klar, både text och melodi .. men inte nog med det.. Efteråt kände jag, för första gången på flera år. En riktig äkta glädje inombords, en känsla som gjorde att jag kände harmoni i hela kroppen. Jag lyckades skapa en låt jag blev riktigt nöjd med.

JAG ÄR SÅ OTROLIGT GLAD!!!=)


Nu ska jag bara sitta och le resten av dagen.
/Cariñoso

För att bli av med känslor och annat jag bär på så måste jag skriva. Jag vet ärligt inte vad jag skulle ta mig till om jag inte fick skriva precis när jag vill. Oftast blir det låttexter och dikter. Om de är bra eller inte är egentligen oväsentligt men det är klart man heller inte tackar nej till en komplimang.
Men ibland räcker inte orden till för att beskriva vad jag känner och det är då jag sätter mig vid pianot och låter fingrarna bestämma melodin som i sin tur beskriver mina känslor enda in i ryggmärgen. Det finns inget som kan få mig att stänga av omvärlden så drastiskt och utan att minsta ljud tränger in som just min tid framför ett piano kan göra.

Det finns många låtar som jag önskar att jag hade skrivit innan någon annan hunnit både när det gäller dess texter och melodier.

En av dem är Simon & Garfunkel med låten "Bridge over troubled waters". Fy tusan vilket mästerverk det är.



Nu ska jag gå och skriva en låt, som kanske någon annan någon gång önskar att den hade skrivit.
/C

Jag tänkte ta upp något som gör mig grymt irriterad. All denna diskriminering mot tjejer som sportar. "Men tittarna vill inte se damfotboll, damhockey, damhandboll osv det är därför vi inte visar de matcherna" sa de inom mediebranschen men sen fick de gå med svansen mellan benen när Sveriges landslag i damfotbollen tog silver i VM 2003 i matchen mot Tyskland som sågs av ca 3,8 miljoner människor. Sveriges spel i den turneringen gjorde att tv4 helt plötsligt började visa allsvensk damfotboll nästintill varje helg då de insåg att det faktiskt fanns ett intresse hos folk att även se tjejer springa runt och sparka boll.

I början av 2009 spelades damhockey-VM men ingen kanal ville visa denna turnering. Jag mailade då till tv4 och frågade varför de inte tänkte visa det. Svaret jag fick då var "Tv4 har valt att fokusera på damfotbollen istället för damhockeyn". Vilket jag anser var ett ganska dumt svar men som ändå på något sätt visar vilken diskriminering som faktiskt pågår. Jag tror knappast tv4 under ett OS skulle säga "Vi har valt att endast fokusera på höjdhopp i år och kommer därför inte visa resterande grenar". Vilket jag tycker är i princip samma sak.
Sen blev jag riktigt förbannad mycket pga att när det var OS i Turin år 2006 så lockade finalen i damhockeyn mellan Sverige och Kanada 2,3 miljoner tv-tittare vilket bevisar ganska tydligt att det faktiskt finns ett intresse och att då inte visa när damkronorna spelar VM är ren idioti.

I dagarna spelas damhandbolls-VM och även fast tv4 visar denna turneringen (eller iallafall delar av den) så har knappt någon reklam gjorts alls. Men hade det varit herrarna som spelade handbolls-VM så hade vi sett reklamaffischer i princip överallt.


Jag tycker att vi ska heja på Sverige i vilken sport det än gäller och oavsett om det är kvinnor eller män som utövar den och jag tycker definitivt att tv ska visa alla turneringar inom de större sporterna både när det är kvinnor och män som spelar.


Nu ska jag gå och vänta på vinter-OS som börjar i februari 2010 och så ska jag heja extra mycket på alla duktiga tjejer som sportar.
/C

Jag sitter i vårt vardagsrum, i röran, i kaoset, i det tredje världskriget och inser att det är svinigt svårt att hålla rent. "Ta undan direkt efter att du är klar med det du tagit fram" hör jag smarta människor säga, men fullt så enkelt är det inte.. eller så är det just så det är. Visst skulle väl även röriga jag kunna lära mig att ta undan direkt när jag använt något, men det har en tendens att alltid dyka upp något precis när jag tänkt ta undan grejerna. "okej dags att ta undan, ooooj min strumpa sitter snett, ska bara fixa till det" .. "okej dags att ta undan men .. titta nu börjar ju den där tv-serien som jag absolut inte får missa"... "okej dags att ta undan men.. ja just det, jag skulle ju skicka iväg ett sms till den där vännen jag inte har hört av mig till på länge"... Och sen blir saker liksom aldrig undanplockade..

Jag och min kombo (två polare delar lägenhet) storstädade för kanske 3-4 dagar sedan .. och just nu ser det ut som att vi aldrig någonsin har städat. Hur kan det komma sig? Förmodligen för att hon är lika dålig på att ta undan efter sig som jag är. Men jag antar att det bara är att lära sig.



Nu ska jag gå och plocka undan lite... eller just det.. jag måste ju ringa ett telefonsamtal
/C

Jag är inte överförtjust i skräckfilmer.. visst det finns vissa som är bra..(japanska versionerna av The Grudge och One missed call t ex) Men oftast blir jag för rädd för att ens kunna ta in hur bra de är.
Men är det några skräckfilmer jag gillar så är det "Saw-filmerna" .. De har lagom mycket läskigheter, lagom mycket blod och smärta och lagom mycket psykologi för att jag ska tycka att de är riktigt bra.
Idag såg jag Saw 6 och den var tyvärr inte lika bra som de föregående. Den var helt okej men slutet blev jag mycket besviken på.. I de senaste fem filmerna så har man alltid fått en förklaring i slutet på filmen som gjort att man fattat allt, men i denna film förstod man inte mycket alls, förutom att det definitivt kommer komma en sjunde film så småningom.. vilket var rätt trist..
De andra har ändå slutat på så sätt att det kunnat varit den sista filmen.. Men den här filmen slutade så att man förstår att det kommer en fortsättning.

Sen kändes den här filmen inte lika ångestfylld som de tidigare filmerna.. Vilket självklart är ett minus. "Åh vad bra den var! Så jävla uttänkt!!!" .. har jag sagt varje gång jag sett en Saw-film.. men denna gången var det mer.. "What?"... så.. sammanfattningsvis så kan jag säga att den är helt okej men inte mycket mer än så, tyvärr.


Betyg:



Nu ska jag gå och drömma mardrömmar om Jigsaw.
/C

Jag och en vän diskuterade igår hur det kommer bli när hennes dotter som nu är nästan två år blir tonåring. Ni vet, när hon kommer fråga hur det var när vi var unga ... Vi är fortfarande unga och om 10 år är vi väl fortfarande relativt unga men väldigt mycket har förändrats mellan 1987 och 2009.




Jag: När vi var unga var det nästan ingen som hade internet och när folk väl började skaffa internet så hade vi ett modem som lät jättemycket när det sattes igång. Dessutom bröts linan varje gång någon ringde hem till en.
Msn var inte uppfunnet utan vi satt vid något som hette ICQ istället.

Hon: Haha

Jag: Sen lyssnade vi på kassettband och man var tvungen att spola fram eller tillbaka för att komma till den låt man ville höra. Sen tittade vi på videoband också och även där blev det en väldans massa spolande.

Hon: Haha!

Jag: Sen var det inte så många som hade mobiler och den första mobilen jag hade var 15 centimeter lång med en två centimeter lång antenn.

Hon: HAHA! Men när ni lyssnade på musik utomhus, hade ni inte Iphones då eller?

Jag: Nej vi lyssnade på freestyle.. och då använde vi de där kassettbanden jag pratade om förut. Så när jag skulle bila i Europa med min familj så fick jag sitta i tre dygn för att bara spela över musik från cd-skivor till kassettbanden. Ingen visste vad Mp3-låtar var då.

Hon: Så man kunde inte bara sätta in en usb-sladd i datorn och föra över filerna?

Jag: Nej det fungerade inte, det var inte så många som hade datorer och knappt någon tankade ner musik.

Hon: VA?! HUR KLARADE NI ER UTAN DATORER?!

Jag: Men när jag var liten så lekte vi ute för det mesta. Typ byggde kojor och lekte i skogen eller så spelade vi fotboll och sånt. Om vi någon gång var inomhus så spelade vi nintento 8-bitars.

Hon: Så finns det ju inget Nintendo som heter!

Jag: Jo när jag var liten så fanns det det. Och ofta så krånglade spelen och då fick man ta ut dem och blåsa på dem några gånger alternativt klicka på on/off knappen ca tio gånger.

Hon: Men om ni inte hade datorer ... Hur gjorde ni då med bilderna från era digitalkameror?


Hon: Dia vadå?

Jag: Diabilder. Då kom bilderna på en massa små fyrkantiga saker och de var så små att man knappt kunde se vad bilderna föreställde så då fick man lägga dem i en slags maskin och sen klickade man fram bilderna och kollade på dem på en stor duk.

Hon: Du levde verkligen på stenåldern.



Nu ska jag gå och få ännu fler nostalgiska minnen.
/Cariñoso

- Jag blir sällan arg men när jag väl blir det så blir jag extremt arg, det svartnar för ögonen och mina händer får se upp så de inte hamnar mot en hård vägg eller ett träd.

- Jag överanalyserar det mesta och vill prata sönder de flesta problemen jag stöter på.

- Jag skjuter på det mesta om möjligheten finns. Jag gör hellre saker nästa vecka istället för på en gång.

- Jag svär alldeles för mycket

- Jag har ett kontrollbehov när det kommer till andra människor. Vill ha koll och vill få reda på saker först.

- Jag blir irriterad när folk inte vill öppna sig för mig men öppnar mig sällan själv för andra.

- Jag har svårt för att hålla i pengar. Pengarna är oftast helt slut två veckor innan nästa lön.

- Jag får ofta ångest över helt obefintliga saker eller saker som inte alls borde ge ångest.

- Jag tänker alldeles för mycket och drunknar ofta i mina egna tankar.


Detta är mina mest negativa sidor..

Nu tänker jag, sakta men säkert få bort dem.
/C.,

I fredags satte jag mig på ett tåg och begav mig mot huvudstaden för en helg med nya bilder och intryck.
Kvällen spenderades med en god vän, fredagskäk, nytt folk samt en runda på Högkvarteret. Lördagen spenderades med samma goda vän och man kan väl säga att dagen mestadels bestod av att promenera så mycket att jag dagen efter skulle komma att känna träningsvärk i vaderna vilket i och för sig kunnat uppstått pga de tusen trapporna upp till hans lägenhet på femte våningen någonstans på det vackra söder.
Med en fickplunta i innerfickan så var humöret på topp trots allt promenerande och efter att ha sett Susan Sarandon stå och prata i Kungsträdgården så svävade jag nästintill av lycka. Senare på kvällen begav vi oss till Söderkällaren där vi drack ett par bärs med en gammal vän och hennes flickvän, vilket var mycket trevligt.

Söndagen bestod av det söndagar ska bestå av. Pizza, chips, en massa slöande och ett bra tv-program. På kvällen begav jag mig dock mot konserthuset beläget på Hötorget där en kör på 900 personer skulle komma att blåsa bort min skalle med deras starka men vackra röster. En av höjdpunkterna var när kören sjöng Coldplay's låt "Viva la vida" med Jessica Folcker i spetsen, det var verkligen mäktigt.
Sen var både Tommy Körberg och Tomas Ledin bättre än jag förväntat mig och jag kunde inte låta bli att få ett litet leende på mina läppar när Körberg körde "The Anthem" som blev om möjligt ännu mer mäktig när en sån stor kör backade upp leadsången.

Nu sitter jag i min pappas lägenhet i Gröndal, söder om Stockholm och väntar på att han och hans flickvän ska komma hem så jag får skjuts hem till lilla Sala igen.

Det har varit en sjukt bra helg i huvudstaden och jag kommer garanterat tillbaka snarast möjligt!


Nu ska jag gå ut på balkongen och titta ut över vattnet en sista gång för denna gången och samtidigt ta ett fotografi i mitt minne, så att jag minns den vackra synen.
/C

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6147288.ab



Det finns fan få saker som gör mig så fruktansvärt förbannad som sådana här saker!



Nu ska jag leta reda på den där idiotjäveln och när jag hittat honom ska jag slänga ned honom från en brojävel!!!
/C

Alkohol, snus, ciggaretter, socker, sex, knark .. Att bli beroende av något är ganska enkelt .. att bli av med beroendet är ganska svårt.. oftast väldigt svårt.
Själv är jag nikotinberoende och när jag inte har tillgång till nikotin så känner jag inte bara ett sug utan även en slags saknad.

Människor kan man också vara beroende av och jag har själv varit i den sitsen. Man känner liksom att man inte kan andas utan den personen och jag hatar verkligen den känslan. Jag hatar den känslan för att när man inser att man behöver kunna andas själv, att det är så otroligt viktigt för att utvecklas som människa, så måste man försöka ta sig ur det där beroendet, vilket är nästintill omöjligt.  Att bli av med den människan och få ut den ur sitt liv är även det nästintill omöjligt. Om man till slut lyckas så är det svårt att inte falla tillbaka igen. Precis som en alkoholist inte kan ta endast en öl utan att falla tillbaka så kan man heller inte träffa personen i fråga utan att vilja träffa den igen och igen. Det är otroligt destruktivt för själen att vara beroende av något oavsett om det är av knark eller människor..

Jag menar inte på något sätt att man inte ska låta sig bli förtrollad eller fäst vid någon. Och handlar det om kärlek så tycker jag att det ska kännas som att man inte kan andas utan sin partners hjälp men när man bokstavligen inte kan andas, det är då det har gått för långt. Det är då man måste bli av med detta beroende. Det är svårt och man kommer trilla tillbaka många gånger, men det går och det är möjligt.



Nu ska jag gå och ta en snus, vilket är det enda beroendet jag någonsin kommer att ha
/C

Jag får ont i hjärtat varje gång jag ser en av mina grannar. Hon kanske är i 35-års åldern men hennes miserabla min, påsar under ögonen, och rynkor vid ögon och panna får henne att se minst 15 år äldre ut. Hon är liten och späd, lite kutryggad och när man möter henne i trappuppgången så hör man knappt hennes hesa och viskande "hej".
Hon har en sorgsenhet i ögonen och ser nästan rädd ut. Rädd att någon utomstående ska få veta just hennes innersta hemlighet. Vi har alla hemligheter men få visar att de faktiskt har det, så starkt som just den här kvinnan.
När man ser henne vill man bara lägga en hand på hennes axel och säga "allt kommer bli bra"..

Första gången jag såg henne tänkte jag att hon kanske hade en dålig dag, precis som vi alla kan ha. Men efter att ha sett henne säkert tjugofem gånger de senaste månaderna så inser jag att hon inte har en dålig dag, hon har många dåliga dagar och det gör ont i mig. Det gör ont i mig att någon ska behöva må så dåligt att det verkligen syns fysiskt och det gör ont i mig att jag inte kan trolla bort hennes smärta och kanske på något vis locka fram ett litet leende.
Kvinnan har inget liv i sina ögon, de är helt tomma och det är just därför man kan se att hon inte mår bra. Ögonen speglar själen och om det även stämmer i detta fallet så är hennes själ trasig. Och eftersom jag (och många med mig) har en förmåga att känna empati för andra människor, så gör det ont i mig.

Mina hälsningar till henne i trappuppgången blir trevligare och gladare och mitt leende blir bredare för varje gång just för att mitt naiva jag tror att det kanske kan hjälpa henne på något sätt. Mitt naiva jag tror att hon kanske, om så bara för en hundradels sekund känner en ynka droppe av glädje inombords. En droppe av glädje för att någon såg henne, att någon lade märke till henne. Men kanske hjälper det inte ett dugg. Kanske gör jag det omedvetet för att stilla mitt egna samvete. "Nu har jag i alla fall försökt".  Men kanske är det det enda jag kan göra som en anonym granne. Kanske finns det inte mycket mer jag kan göra utan att verka för påträngande?
Kanske är det hennes familjs ansvar att fråga hur hon mår och på alla sätt det bara går, försöka få tillbaka glädjen i hennes ögon, som jag förmodar att hon en gång haft.



Nästa gång jag ser henne ska jag ge henne ett hej som är om möjligt ännu gladare än det förra. För vi förtjänar alla att bli sedda.
/C

Först kom Noll tolerans, sen Livvakterna följt av Den tredje vågen. Filmerna var bra men det räckte liksom med tre stycken. Sen kom sex stycken nya filmer med Johan Falk i spetsen och de kändes inte jättelockande förrän jag faktiskt ändå gick och såg Johan Falk GSI på bio. Jag blev fast, så totalt fast. För bättre svenska polisfilmer får man leta länge efter. Trots att Jakob Eklund, som spelar Johan Falk, enligt mig är en ganska dålig skådespelare så väger handlingen och övriga skådespelare upp det. Joel Kinnaman är en av sveriges bästa skådespelare enligt mitt tycke och han spelar sin karaktär Frank Wagner sjukt bra.

Johan Falkfilmerna har allt som bra polisfilmer ska ha. Spänning, bra story, verklighetstrogna karaktärer m,m och jag hoppas innerligt att dom gör en fortsättning och börjar filma sex nya filmer snarast möjligt.

Så här tyckte jag om de sex filmerna.

Johan Falk GSI

Betyg:


Johan Falk Vapenbröder


Betyg:


Johan Falk National Target


Betyg:


Johan Falk Leo Gaut


Betyg:


Johan Falk Operation Näktergal


Betyg:


Johan Falk De Fredlösa


Betyg:



Se till att se dem snarast!

Nu ska jag gå och ut och leka polis och kasta mig bakom buskar
/C

Lite nu och då får man höra att "familjen är viktigast", "familjen kommer först" osv .. och visst är det så. Men enligt mitt tycke så är man inte bara familj genom blodsband. För mig ingår mina vänner i min familj och i vissa stunder har mina vänner räknats mer som familj för mig än vissa personer i min "riktiga" familjekonstellation. Ibland har vännerna funnits där när vissa i familjen inte gjort det och därför räknar jag in dem i min familj.

Man väljer inte själv vilken familj man ska födas in i och att därför senare kanske inte kunna komma överens med alla är kanske inte så konstigt. Vissa verkar tro att man för alltid kommer vara en familj oavsett hur man beter sig och visst, rent genetiskt kommer man alltid att vara det men personligen tycker jag att man även måste sträva efter att fortsätta vilja vara en familj, vilket man gör med handlingar och ord. Många är dåliga på det.

Lite nu och då får man höra att "familjen är viktigast" och att "familjen kommer först" .. och självklart är det så.
Men i min familj så finns det både sådana som är min familj genom blodsband och de som inte är det.
Och jag älskar dem alla lika mycket.


Nu ska jag gå och vara tacksam över min fina familj
/C

Det är nio år sedan den senaste Screamfilmen dök upp på biograferna och det är hela tretton år sedan den första gjorde det. Nästa år är det dags igen och då kommer tre (!) nya filmer som ska utspela sig tio år efter de tidigare filmerna.



Jag älskade både den första och den andra av Screamfilmerna, trean var inte lika bra. Kanske älskade jag filmerna för att jag var nio år när den första kom och totalt skräckslagen när eftertexterna började rulla. Jag vet fortfarande inte hur jag då lyckades hålla undan för mina föräldrar att jag sett den filmen och jag har heller ingen aning om vart jag såg den någonstans.. För inte låter väl någon förälder sitt nioåriga barn att kolla på skräckfilm? I och för sig finns det många puckade föräldrar därute men ändå...

Nu på senare år så har jag väl kanske insett att Screamfilmerna inte är tokbra direkt, för nu har man ju sett x antal andra skräckfilmer som skrämt skiten ur en femhundra gånger värre än de någonsin gjort. Men jag tror ändå att dessa tre Screamfilmerna där den första har premiär nästa år, kommer bli en succé. Jag tror liksom även att folk som inte gillar skräckfilmer egentligen, kommer tycka om dessa.

Men vill man se riktigt läskiga skräckfilmer så ska man se de japanska. De är de bästa utan tvekan. "The Grudge", "One missed call" mfl. De amerikanska "rip-offen" är ett hån om man sett orginalen.

Nu senast såg jag dock en amerikansk skräckfilm och den var riktigt bra. Väldigt orginell och väldigt nervpirrande. Jag pratar om den hypade "Paranormal activity" som från början är en lågbudget rulle utan finansiärer men som sedan sågs av Steven Spielberg som genast snappade upp den i sitt produktionsbolag och visade den sedan för världen. Se den!


Nu ska jag gå och skriva mitt alldeles egna skräckfilmsmanus som ska skrämma skiten ur varenda en.
/C

Kvällen har spenderats med en vän jag inte träffat på länge.. vi lirade gura, sjöng kent och pratade om galna och störda brudar. Det finns inte mycket i världen som ger mig sådan eufori som att sitta och lira gitarr och sjunga .. speciellt inte om man gör det tillsammans med någon annan. Det är fan lycka.
De störda brudarna vet jag inte ens om jag ska nämna.. det är bara konstigt att det verkar ligga i många tjejers natur att vara totalt dumma i huvudet.. Inte alla.. verkligen inte, men alldeles för många.

En annan trevlig sak att nämna är att jag uppskattar vänner. Självklart mina bästa vänner som jag träffar flera gånger i veckan men också de som man inte alls träffar speciellt ofta .. Men oavsett om man bara ses en gång per år, så är det som att man aldrig varit ifrån varandra när man väl ses. Sådant gillas skarpt.

Sist men inte minst så vill jag även nämna något annat som gör mig lycklig, och det är John Mayers ljuva stämma. Sjukt vad den människan sjunger bra och låten "I'm gonna find another you" hör till favoriterna.

Enjoy!



Nu ska jag gå och drömma mig bort medan jag lyssnar på fler bra låtar av John Mayer.
/C

Jag är så j-vla arg och vet ni varför? För att jag är så oerhört trött på att det ALLTID fattas saker när man beställer hem mat för hemkörning! Hur svårt kan det vara att skriva upp det kunden säger och sen ge alla varor han/hon ska ha?
Nu senast beställde jag en kebabsallad från onlinepizza.se .. Sen när jag ska äta.. och snubben som lämnade maten självklart kört iväg för längesen, så ser jag att det fattas kebabsås! Vem fan äter kebabsallad utan sås?
Om jag går och köper ett par gympadojjor på stadium så räknar jag väl med att jag får med skosnörena också?!

JÄVLA PUCKOHUVUDEN!


Nu ska jag gå och öppna en egen pizzeria där vi alltid kommer ge kunden vad den vill ha!
/C

Som de som känner mig vet så är jag extremt filmgalen och det blir ganska många filmer per vecka. Jag är en sådan som älskar all slags film och tycker det är kul att både se gamla klassiker från 50-talet och de absolut senaste storfilmerna. Därför kommer jag lite då och då skriva om filmer jag sett och självklart ge betyg. På så sätt vet ni om ni ska se rullen eller inte.

 

Nu senast såg jag Sökarna som är en svensk film från 1993. Den handlar om tre ungdomar som hamnar på en kriminell bana tidigt och sedan tar sig längre och djupare in i den undre världen i Stockholm. Den handlar egentligen inte om så mycket mer.
Precis som likartade svenska filmer som gjordes innan 2000-talet, exempelvis Stockholmsnatt och Nattbuss 807, så är denna film rent ut sagt, ganska dålig. Skådespeleriet är fruktansvärt och jag kan verkligen inte förstå att man inte kunde hitta ungdomar som kunde spela bättre. Undantagen är rollerna som görs av Johan Karlsson (Offside, Livet är en schlager) samt Torsten Flinck (Ett hål i mitt hjärta) som båda gör riktigt bra rollprestationer. Övriga skådespelare är pinsamt dåliga.

 

Det finns en hel del saker i filmen som man önskar att regissören tagit bort för att i alla fall försöka få bort ”B-rullestämpeln”. Exempelvis alla slowmotion scener eller alla pinsamma försök att få skurkarna att verka extra farliga genom att låta dem få dampryck av egentligen ingen anledning alls. Det hade väl varit okej om en av snubbarna varit en sådan psykopat som kan få damp på lite vad som helst, men när alla får det så blir det bara pinsamt.

 

Men jag är som jag är och har jag börjat se en rulle som efter en halvtimme är helt värdelös så måste jag se klart den och har jag sett en rulle så lär jag självklart se uppföljaren om sådan finns. Så om ett par dagar kommer jag slå mig ned i soffan och slå igång Sökarna – Återkomsten. Och med tanke på titeln så känns det inte som att jag kommer jubla i eftertexterna.

Föressten, en annan sak som gjorde Sökarna pinsamt dålig var det som stod innan eftertexterna började rulla.

 

”No child is bad from the beginning, they only imitate their atmosphere”

Fruktansvärt roligt och fruktansvärt töntigt=)

Filmen Sökarna får följande betyg av fem filmklappor:

Nu ska jag gå och tacka gud för att svenska skådespelare rent generellt är mycket bättre idag än för 15 år sedan.

/C

 

Jag kollade på Ellen DeGeneres häromdagen när hon skrattade högt åt ett nytt träningsredskap som kommit ut på marknaden.. Och det går verkligen inte att göra något annat än att garva.




Seriöst, vad tänker folk med? haha


Nu ska jag gå och träna med ett mjölkpaket.
/C

Vet ni vad jag är trött på?
Folk som ser ner på andra för att de är arbetslösa och/eller för att de inte vet vad de vill göra med sina liv.

Jag blev arbetslös i slutet på november 2008 pga att jag sa upp mig. Jag trivdes inte på mitt jobb och jag skäms inte ett dugg för att jag vågade slänga mig ut i luften utan fallskärm. Det finns så satans många människor som bara sitter och vantrivs på sitt jobb men inte vågar göra någonting åt saken och visst, det är deras sak.
Men personligen tycker jag att livet är för kort för att sitta och må pissdåligt över sin arbetssituation.
Jag trivdes inte heller med att bo i Stockholm just då så att en flytt därifrån var given.

Jag begav mig till Helsingborg och livet blev inte ljusare på något sätt. Jag vantrivdes och det var omöjligt att få jobb så i augusti 09 flyttade jag tillbaka till Sala där jag är uppväxt. För stunden trivs jag med min boendesituation men jag är fortfarande arbetslös vilket stör förvånansvärt mycket människor. När jag säger att jag är arbetslös så lägger människor huvudet på sne och ser bedrövade ut. Men vet ni? Jag är hellre arbetslös och lever på de 2000 spänn i månaden jag får av Arbetsförmedlingen än att få ut 13000 efter skatt och må skit efter jobbet.

Det är inte specielt kul att vara arbetslös... men om jag inte blivit arbetslös så hade jag aldrig tagit tag i att plugga upp några ämnen på komvux och jag hade definitivt inte fått möjlighet att tänka ut vad jag faktiskt vill göra med mitt liv.

Idag har jag ingen aning om vad jag vill göra. Jag har de senaste månaderna funderat på att försöka komma in på polishögskolan.. men först måste jag plugga klart matte samt historia a. Sen måste jag även ta det förbannade körkortet. Sen har jag inte funderat ut än om jag ska ut och resa, eller plugga först.

Efter att ha sett "Into the wild" igår så kom jag på att jag vill ut och tågluffa runt i Europa.. för att sedan dra en sväng till några andra kontinenter. Men när det blir av har jag ingen aning om.

Vad jag gör om 5 år?
Jag har inte den blekaste aning, men det gör mig inte till en sämre människa eller en mindre smart människa och det ger definitivt inte någon rätten att se ner på mig!


Nu ska jag gå och njuta av mitt oplanerade liv.
/C

När jag var liten tyckte jag att Michael Jackson var grym. Min favoritlåt var självklart "Bad" men jag älskade många av hans andra låtar också .. "Heal the world", "You are not alone", "Man in the mirror" och "Black or white" för att nämna några..
De senaste åren har jag inte lyssnat speciellt mycket på honom men sedan han dog i somras så har jag åter igen lagt till några av hans låtar i min playlist i Winamp. Och ett faktum är att han verkligen har många bra låtar och som fortfarande håller, 20 år efter att de släppts.

Som vanligt när någon känd människa dör så ska det tjänas extra mycket pengar.. man släpper samlingsalbum efter samlingsalbum och försäljningssiffrorna går upp i skyn.

Natten till idag släpptes Michael Jacksons nya singel "This is it" .. och fasen vad besviken man blev.. Det känns som att hans sista låt definitivt kunde varit bättre.
Hans röst låter krystad, låtens uppbyggnad är bara rörig och det är svårt att förstå vad som är vers och vad som är refräng.

Jag förstår att man som artist vill "förnya" sig .. men varför sluta med ett koncept som uppenbarligen fungerat i hur många år som helst? Michael Jackson har alltid stått för bra, enkla och fina melodier. Så varför gjorde man inte en sån låt nu igen? Det är ju dom låtarna som toppat listorna, så varför släppa en rörig låt där det mesta låter skit?

Jag tycker det är tråkigt att en av de sista låtarna Michael Jackson gjorde var en jävla skitlåt.

Lyssna och avgör själva på följande länk:
http://www.michaeljackson.com/se/node/326415


Nu ska jag gå och göra "Thriller-dansen" och låtsas för en liten stund att jag kan dansa lika bra som Michael Jackson kunde.
/C